.

weheartit.com

Urdrag ur en bok. Jag känner nästan så ibland. Att man borde få känna sig obekväm och sårbar inför andra. Om man inte gör det så kan man inte gå vidare med sig själv. Eller? Är otroligt tacksam för de människorna som jag kan vara så inför just nu. Ibland orkar jag inte vara stark längre.
Ibland vill jag vara sju år gammal och följa med pappa till hästarna i stallet och ha världens mysigaste dag. Eller sitta med mamma i soffan och bara vara. Jag vill vara bästa vän med min bror igen och sjunga "Dagens visa" i trappan i köket. Jag vill äta makaroner och fiskpinnar och lingon varje dag en hel sommar och få guldstjärnor i min bok när jag varit extra snäll eller gjort något utöver det vanliga. Och jag vill få plommon- och äpplepresent efter de avslutade skörderna. Fast, det vill jag ju egentligen inte, jag vill vara som jag är nu. Men på något sätt var allt så lätt då.. Och det är det inte längre. Och det är ju inte direkt så att livet är en dans på rosor för alla andra snart 23 åriga tjejer heller. Man har tusen krav på sig själv och omgivningen ställer också krav. Man bör börja fundera på vem man vill vara tillsammans med resten av sitt liv, man bör ha påbörjat att komma fram till vad man vill jobba med och samtidigt ska man träffa och umgås med så många man hinner och kan, träna så ofta det går och festa när det finns tid för det. Och att sen då behöva gå igenom det som vi gör just nu är bara elakt och orättvist. Så jävla orättvist.