otroligt jobbig dag idag...

Jag vet inte om jag ens nämnt allt som vi går igenom just nu här på bloggen... Men efter att pappa gick bort den 20 april så har hela livet vänts upp och ner känns det som. Veckorna strax efter var fruktansvärda, begravningen också. Och idag ska vi ha urnsättning och ska alltså sänka ner pappas urna i jorden vid hans plats på asklunden på kyrkogården i Bjuv. Det känns så sjukt. Det gör fysiskt ont att tänka att det är det som finns kvar av pappa som är i den där urnan. Min fina pappa som alltid gav oss varma kramar och som höll mig i handen. Jag saknar honom så frukstansvärt mycket. Saknar allt med pappa... Det känns så fel att inte kunna prata med honom längre. Inte kunna ringa honom för att fråga om råd så som jag alltid gjort. Frågor om allt från matlagning till bilen eller annat som pappa kunde. Och det var inte mycket som pappa inte kunde eller visste... Och jag fattar inte riktigt vem som ska hjälpa mig med allt det nu? Det känns så hemskt att vår tid tillsammans bara tog slut sådär. Det var ju nu allt skulle få bli bra... Det var verkligen inte pappas tid att försvinna. Det är inte meningen att ens pappa ska försvinna när man bara är 22. Eller 20, som Anton var. Det är inte rätt. Det är ju meningen att mina barn i framtiden ska få ha en morfar. Världens bästa morfar. Eller att pappa ska vara med på mitt bröllop. Och det var meningen att pappa skulle vara med på Antons examen i fredags. Eller på min examen om två år... Men kanske framförallt att vi ska få ha pappa med oss i vardagslivet. De vanliga dagarna är så otroligt många fler än högtiderna, och det är då han fattas allra mest. Hur kan någon tillåta att det blir såhär? Jag fattar det inte...
Och jag vet att alla våra underbara minnen alltid kommer finnas kvar, jag menar inte att det enda som är kvar av pappa ska begravas idag... Vi kommer bära med oss pappa inom oss alltid. Men det känns ändå så sjukt.

Och jag förväntar mig inte att någon ska förstå. Hur ska någon som inte gått igenom detta kunna förstå? Men samtidigt så kan jag inte hjälpa att jag kan bli så arg på människor som på något sätt förväntar sig att det redan nu ska kännas bättre? Hur i helvete ska det kunna vara så?!? Jag hade min pappa i nästan 23 år. Hur tycker ni att det ska kunna kännas bra efter 7 veckor? Tänk gärna efter lite innan ni pratar om att det värsta borde vara över nu. Tänk gärna på hur det skulle kännas för dig om din mamma eller pappa försvann i min ålder. Och ställ inte en massa dåliga frågor eller påståenden som är tagna från ingenstans... På något sätt så önskar jag att människor kanske kunde förstå att det egentligen är först nu som det verkligen gör ont på riktigt. Innan har det varit chock och förtvivlan. Nu börjar man förstå att pappa verkligen inte kommer tillbaka... Och det gör ont in i själen.
Och snälla, kom inte och säg att ni förstår hur det känns eftersom er mormor/morfar/farmor/farfar/hund/katt gått bort. Jag lovar, det ÄR INTE samma sak. Och helt ärligt är det som ett slag i ansiktet att ni säger så. När min morfar dog var det fruktansvärt, men inte ens en tiondel så jobbigt som det är nu. Kanske inte ens en hundradel. Och det måste ni väl ändå förstå?!

Du är så saknad pappa. Det gör så ont att du inte är här med mig längre. Jag saknar dina kramar och dina uppmuntrande ord. All din goda mat och dina halvdåliga skämt. Saknar ditt skratt och att du alltid höll mig i handen när jag behövde det. Saknar hela din livssyn för jag tror inte jag mött någon som hade den inställningen till livet som du hade. Och jag är innerligt tacksam för allt du lärt mig, att du funnits där för mig. Men vi borde ha fått så oändligt mycket längre tid. Den dubbla, minst... Men vi ses igen. Det är jag övertygad om, även om resan mot den dagen kommer vara kämpig och lång, framförallt nu i början gissar jag. Men oj vad du ska få krama mig den dagen. Saknar dig så otroligt mycket. Världens finaste älskade pappa ♥

Kommentarer
Postat av: Bibbi

<3

2011-06-09 @ 11:08:56
Postat av: Emilia

Mycket fint skrivet Elin och väldigt tänkvärt. Jag kan inte förstå vad du har tvingats gå igenom och vad du går igenom nu, din pappa var en av de mest underbara människorna jag någonsin träffat. Ta hand om dig! KRAM!

Postat av: Anonym

Ni var så fina idag. Lottes dikt var med så fin! Vila i frid underbara Nisse. <3

2011-06-09 @ 17:26:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback