.

Jag vet varken ut eller in. Det känns som att man är i en bubbla.. Och när det då och då slår mig att detta faktiskt är på riktigt blir jag så jävla arg för det är fruktansvärt orättvist. Varför ska detta drabba oss?
Pappa skulle ju bli frisk nu. Transplanationen skulle vara räddningen. Han skulle inte hamna i respirator och behöva sövas ner för att kunna ta igen sig av alla komplikations sjukdomar han drabbats av... Först influensa, sen lunginflammation och sedan lungödem. Som att allt annat han har behövt kämpa sig igenom inte räckt? Jag blir så arg och ledsen. Men jag förstår att han behövde denna åtgärden trots allt. De senaste dagarna har han kämpat som ett djur för att syresätta sig och han orkade helt enkelt inte mer. Och så som han kämpat de senaste två-tre åren med allt som drabbat honom så är det egentligen inte så konstigt att hans ork både fysiskt och ibland kanske också psykiskt dalar. Men han är så otroligt stark. Jag beundrar honom för att han orkat allt han gått igenom.
Jag känner mig liten och hjälplös här vid sidan av. Och rädd. Och ledsen. En mix av känslor. Framförallt är jag ledsen för jag vill ha min pappa kvar i många år till och vill att han ska få må bra och leva det livet som han vill leva. Jag vill bara att han ska få bli frisk. För sin skull men också för min, Antons och mammas. Det tar även på våra krafter att veta och se att pappa inte mår bra. Och alla dessa turer ut och in på sjukhus det tär framförallt på pappa men vi vill också ha honom hemma så det är tufft för oss..
Just nu tänker jag bara på hur pappa ligger där nere, sövd och utan någon av oss. Det är en extremt märklig känsla. Annars har man alltid kunnat få kontakt med pappa på ett eller annat sätt men nu går ju inte det eftersom de håller honom sovande. Jag tror att det är bra för honom men det känns så konstigt.. Vi lever våra liv så gott vi kan och där ligger han och missar hela dagar eftersom han är sövd.. Han kommer antagligen inte veta vilken dag det är när han vaknar.. Jättekonstigt och läskigt..
Älskade fina lilla pappa. Kämpa nu tills du blir frisk. Ge aldrig aldrig upp. Vi behöver dig. Vi saknar dig och älskar dig. Det är så fruktansvärt att du ska behöva genomgå allt det här. Det finns inte ens ord. Men du betyder allt för mig och Anton och mamma och du måste ta dig igenom detta. Vi vill ha dig hos oss i många år till. Världens bästa pappa ♥