.

Det har snart gått fem månader och jag fattar fortfarande ingenting. Kommer man någonsin förstå? Kommer man någonsin stå ut med saknaden? När jag tänker tillbaka på de dagarna innan och efter och dagen då pappa försvann ifrån oss så känns det som en luddig dröm. Samma sak gällande begravningen och jag kan liksom inte ta in att det är pappa jag besöker när jag är på kyrkogården... Helt ärligt vet jag inte om det är bra eller dåligt. För trots att jag inte förstår så är saknaden så otroligt stor vissa stunder. När man gör saker där pappa borde vara med, när man bara vill kunna prata med honom eller krama honom och när man inte riktigt fattar hur man ska orka leva resten av sitt liv utan honom. Jag tänker ofta på hur orättvist det är att mina barn inte ska få ha någon morfar, och hur orättvist det är att pappa inte får uppleva allt det som han borde ha fått uppleva om han levt så länge som man bör. Och jag tycker synd om alla oss som inte får ha honom hos oss längre, alla de människor som aldrig fick lära känna pappa. En mer levnadsglad, genuin och underbar människa får man leta länge efter. Och det säger jag inte bara för att det är min pappa...
Samtidigt, och detta kommer säkert låte konstigt, så förundras jag över hur livet på något sätt går vidare. Givetvis inte på samma sätt, det kommer aldrig vara som det var förut. Men man kan skratta och göra roliga saker, ibland sticker det till i hjärtat och man tänker "HUR kan jag vara glad just nu?!" men oftast så går det bra, man gör saker som man vill och gillar och på något sätt går det bra. Oftast. Och det är egentligen ganska skönt, och jag vet att pappa också hade uppskattat att jag kan leva så. Hur fruktansvärt det än är att han inte finns kvar hos oss längre...

Jag hade inte tänkt skriva så mycket mer om pappa här, jag går i KBT nu och där försöker jag bena ut allt jag känner och upplever, och jag försöker prata med min familj och mina vänner så mycket det går. Jag tänkte att bloggen ska fokusera på de bra sakerna istället. Men sen möts man av detta på FB och då går det inte att inte skriva av sig...:



Och ja, det är fortfarande för mycket, och fruktansvärt. Och som jag behöver dig ibland pappa. Alltid såklart, men kanske speciellt i vissa stunder. Och jag vet att du kämpade, du gav aldrig aldrig upp. Ibland är livet bara så ofattbart orättvist.
- Jag älskar dig pappa, föralltid ♥