here without you..

Tittar lite på en dokumentär om Jade, den brittiska dokusåpastjärnan som fick mycket uppmärksamhet i samband med att hon fick cancer, men även innan dess var hon känd tack vara Big Brother bland annat. Det var mycket debatter kring hur hon valde att bete sig i sin sjukdom, eftersom folk tyckte att hon gjorde dumma saker för att få pengar. Tyvärr dog Jade. Och jag måste säga att jag håller inte alls med om att det var dåliga saker hon gjorde. Tack vare allt det hon gjorde så har hennes två söner idag en bra framtid, hon fick så mycket pengar för sin reality show och sina foto så de kommer båda kunna leva ett bra liv gällande det ekonomiska. Men de kommer vara utan sin mamma, och det är sjukt tragiskt och ledsamt.
Det gör ont i mig över att tänka på det..

Här om dagen hörde jag "Here without you" med 3 Doors Down. Min fina fina lillebror vet vad denna låten betyder för mig. Och att jag sedan många år inte kan sluta lyssna på den mitt uppe i. Det är precis som att jag inte kan stänga av bilen om den är på radion när jag kör eller slå över till en ny kanal om den låten är på tv. Kan inte stänga av radion. Som en drog.. Det är en väldigt konstig känsla. Men den är så stark. Och jag förstår precis varför jag känner så. Här om dagen när låten spelades frågade Anton hur längesen det var nu. Efter en stund kom vi fram till att det var sju år sedan. Sju år, fyra månader och elva dagar...  Tiden går så snabbt... Jocke

Jag vet inte varför men vissa dagar tänker man för mycket. Jag gör det i alla fall. Är så trött på sjukdomar och tråkigheter och det sista man behöver då är väl att gamla saker grävs upp och gör det ännu värre. Därför kommer jag aldrig aldrig aaldrig köpa en cd med "Here without you", eller ens ha den låten på Spotify... Livet är tillräckligt svårt som det är. Men samtidigt inbillar jag mig att det kan vara en form av terapi? Jag vet inte. Men jag har i alla fall lärt mig att det är okej att tycka att livet är orättvist och förjävligt. Det är okej att vara ledsen och arg. Ibland behöver man gråta helt enkelt...


 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback