den absolut värsta dagen i mitt liv: 6:e maj 2007.

min morfar gick bort igår.
min morfar är död.
död. död. DÖD.


han kan inte bara vara borta. det är omöjligt. det finns bara inte..
jag kan inte acceptera det här.
min underbara morfar. världens bästa morfar.
vem ska nu dra alla roliga historier för mig och hämta och lämna i tid och otid?
vem ska man nu vända sig till när man har något speciellt som man bara måste berätta, för morfar.
om han inte finns där, vad gör jag då?
just nu när jag skriver det här så forsar tårarna ner för mina kinder. och jag kommer inte sluta gråta på väldigt väldigt länge. jag förstår inte att detta har hänt, jag önskar att det är en mardröm och snart kommer jag vakna upp.
men det är ingen dröm, och det dagen jag med hela min själ inser det så kommer jag att bryta ihop. totalt.
jag är fruktansvärt rädd. inget snack om saken.
jag är vilsen och förtvivlad och jag vet inte vad jag ska ta mig till...


jag tror på ödet, och jag tror att allt har sin mening. men just det här kan jag inte förstå. vad är meningen med att ta bort min älskade morfar från denna jord? jag vet att han finns där uppe någonstanns och tittar ned på mig nu och önskar att jag ska sluta gråta, men det går inte. för han är inte här. han finns inte med mig längre och det gör så ont.
vi saknar dig. morfar. alla saknar dig. jag vet att du har det bra och att du inte behövde lida, du dog i sömnen och vad mer kan man önska sig? du märkte säkert inte ens något.. men vad händer med oss då? vi som får leva kvar? vi har ont. mitt hjärta skriker. tårarna rinner och det tycks inte ha något slut.

jag är orolig för min mormors skull. hon har förlorat sin man. efter över 50 års äktenskap så försvinner hennes man. jag tycker så synd om henne. vad gör man helt ensam efter alla dessa år?

jag är orolig för mammas skull. hennes pappa är borta.
mammas, christels och lars pappa har gått bort. hur klarar man sig utan sin pappa?
jag är orolig för pappas skull. morfar var som pappas extra pappa. hur klarar man av förlusten av två pappor?

jag är orolig för min, antons, davids, elises, stinas och majas skull. vår morfar/farfar har lämnat oss. hur går man vidare utan sin morfar eller farfar?

samtidigt så är jag inte orolig. vi kommer ta oss igenom det här. tillsammans.
tillsammans, men utan dig. det blir tufft. och det kommer göra ont. men det går.
inte sant?


jag är inte dum, jag förstår att det kommer vara som jobbigast för oss alla nu i början.
sen kommer saker och ting kännas lättare, med tiden. tiden läker alla sår säger de ju..
dom snackar så mycket skit. tiden gör bara så att man glömmer bort. tiden gör så att man förtränger istället för läker.
jag ska aldrig glömma min morfar. för mig lever han fortfarande. och det kommer han alltid att göra. nu och föralltid. jag bär honom med mig hela tiden och även om jag just nu känner att det är långt ifrån tillräckligt så vet jag att han aldrig kommer försvinna. inte på riktigt. han finns alltid där. och när jag en vacker dag inser att gråtandet inte tjänar något till och att jag istället ska börja leva med alla vackra minnen så kommer jag förstå att han alltid finns där. för det finns han. även om jag inte kan se honom så finns han där.

jag kommer skriva mer om min morfar. han betyder så mycket. men nu behöver jag sova, och hade han kunnat hade han sagt åt mig att jag borde gå och lägga mig istället för att sitta här och skriva. men jag behöver skriva. det är terapi.

mormor och mamma är grymt viktiga nu,
och mormor, du skulle bara ana hur glad jag är över att jag får ha dig kvar.
jag släpper dig aldrig.
vi hjälper dig genom det här, så som du hjälper oss.

jag vill tacka alla, inga nämnda inga glömda.
alla ni som tar er tid att lyssna, ni som fanns vid min sida igår (och idag) och ni som bara skickar en vänlig tanke.
även om jag behöver tid för mig själv nu så kommer jag behöva er alla en dag, och då vet jag att ni finns där. det värmer. otroligt mycket.

men oavsett hur många vänliga ord man möts av så ger det mig inte min morfar tillbaka.
och det suger rent ut sagt.
gud hämtade hem en av sina vackraste änglar...
du är där uppe nu med olle och kalle, farmor och farfar och alla dina syskon.
du har det bra. jag vet att du har det bra.. ändå kan jag inte sluta gråta.
du fattas oss!

vi ses i nangiala Morfar.
jag älskar dig!





danne, älskling.
tack för allt stöd

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback